I Björnrike på Skidläger med en ny generation skidåkare

Häromveckan ringde telefonen hos skitrotter. Det var Assar Östling som ringde. För er som inte känner till Assar så kan jag meddela att han är en skidfixarlegend av rang. Assar är dessutom en mångårig vän till redaktionen. Döm av min förvåning när han föreslog att undertecknad skulle åka upp till Björnrike och hjälpa Gävle Alpina på deras skidläger

Varför då frågade jag?

-Dom frågade mig om jag visste någon eller några som kunde hjälpa till på deras skidläger med lite nya infallsvinklar i träningen. Då tänkte jag direkt på dig och Hasse* svarade Assar.

**Hans Johansson

Har du frågat Hasse sa jag, vad svarade han?

-Han sa ja direkt, jag fattade inte först. Jag var helt inställd på ett nej från honom, men han sa direkt att han kommer.

Alpina skidläger ger minnen för livet

I generationer har barn och ungdomar som växer upp i alpina skidfamiljer åkt på träningsläger med destination fjällen som mål.

Ett skidläger är inte bara tidiga mornar, många träningspass, kalla fingrar och tår. Det är också skidglädje och en chans för föräldrar och barn att få umgås med likasinnade. Läger är både kul och utvecklande. Det gäller fortfarande.

Även om Gävle är mest känt för hockey har den alpina familjen där fostrat en del dugliga skidåkare genom tiderna, och Sara Hector har växt upp i Kungsberget inte långt därifrån.

Träna barn och ungdomar är kul

Som tränare ser man ofta resultat direkt när man coachar in åkaren på rätt teknik. Utvecklingen brukar gå i raketfart bara man har förmågan att nå fram.

Jag kunde inte säga nej till Assar, dessutom vad det en bra möjlighet för Skitrotter att ta tempen på svensk alpinskidåknings framtid.

Hasse Johansson, en livs levande legend

Ett extra plus var så klart att åter få bilda tränarteam med Hasse Johansson, en livs levande skidlegend han med. Jag visste ju att lägerkvällarna skulle vigas åt skidhistorier och teoretiska grubblerier in på småtimmarna. Ett sådant tillfälle får man inte missa.

Hasse startade sin skidkarriär i Hemlingbybacken när han som barn bodde i Gävle. Sedan flyttade han vidare till Sollefteå, och efter det blev det Norberg. Han tillhörde den allra första årskullen som blev antagen på Skidgymnasiet i Järpen 1972.

Väl där så blev han uttagen till landslaget och fick ett fabrikskontrakt genom det Svenska skidförbundet med det Italienska skidmärket Freyrie (utdöda sedan länge och mest kända för vattenskidor). Hasse fick testa igenom 25 par och inget gick att åka på enligt Hasse själv.

Trots det så lyckades han 20 år gammal knipa SM guldet i storslalom 1975 med ett par Freyrie under pjäxorna.

Året efter vann Ingemar Stenmark.

Hasse provade andra märken, bl.a. Amerikanska Hexcel, som var ljusår bättre än dom italienska spetten.

När Herman Nogler fick reda på att Hasse ville byta märke slog han stopp. Herman som var Italienare var den tränare i laget som bestämde, så Hasse blev kvar på Freyrie.

Vem vet hur långt Hasse hade nått om han hade fått byta skidmärke?

Efter avslutad karriär så fostrade Hasse sina två döttrar, Linn och Frida Hansdotter, till dugliga skidåkare hemma i Klackebergsbacken utanför Norberg.

När Frida avslutade sin karriär 2019, efter att ha vunnit OS guld i Slalom 2018 så passade Hasse på att pensionera sig som tränare.

Skidkunskap går uppenbart i arv då den förs vidare och förfinas från generation till generation. Dom åkare som inte får skidåkning i modersmjölken behöver hamna i en träningsmiljö där det finns tränare som fått det*.

**Såväl Hasse som undertecknad har Svensk tränarutbildning SATU steg 3 och ytterligare fortbildningar

Och det var där Hasse och undertecknad kom in i bilden, i alla fall enligt Assar.

Eftersom Hasse hade börjat sin skidkarriär i Gävle tyckte han att han kunde sluta cirkeln och avsluta den med att lämna över lite kunskap till Gävle Alpina.

Så kom det sig Att Hasse åter stod i botten på en träningsbacke, trots att han egentligen var skidpensionär sedan fem år tillbaka.

Björnrike – klassisk alpin mark

Björnrike har länge varit en plats för träning och tävling, Jag själv har kört störtlopp där ett par gånger i mitten på åttiotalet. Min egen bror Niklas Henning tog 1983 sitt första av sju SM-guld i störtlopp just i Björnrike.

Mina barn och inte minst brorsdotter Emelie Henning har lagt ned otaliga timmar träning på samma plats.

Jag vill påstå att i princip alla svenska alpina tävlingsåkare född på 50-talet eller senare har egna minnen från träning eller tävling i Björnrike.

Backarna är dom samma nu som då, med undantag för den 2 kilometer långa Grizzly express. Sexstolsliften från 2010 tar dig blixtsnabbt upp för fjället och att få tretusen höjdmeter i benen går på en timme.

Under luciahelgen var avsaknaden av natursnö påtaglig.

Möjligheten att avvika från att svänga rött/blått till förmån för den normalt så lockande skogsåkningen var lika med noll.

Något hopp fanns inte heller, men underlaget i dom backar som var öppna var perfekt för syftet med helgen. Rött/blått, hårt och rättvist. Föret var fostrande som det brukar heta.

Gävle Alpina – en klubb full av livskraft

Väl i Björnrike visade det sig att Gävle Alpina är en klubb full av livskraft och entusiasm. Klubbens träningsgrupper har växt stadigt sedan pandemiåren.

Runt 170 barn och ungdomar finns i träning i dom olika årskullarna.

Klubbens egen backe Hemlingby är liten men ligger centralt och får snö tidigt vilket gör att det går att bedriva bra träning på hemmaplan.

Bara 20 minuter bort ligger Sara Hectors hemmabacke Kungsberget och där kan man träna både storslalom och störtlopp.

Med på deras skidläger i Björnrike var ca 70 barn och som det kändes, lika många ledare och föräldrar. Jag var faktiskt förvånad över att se sådant engagemang och entusiasm.

Det är lovande för framtiden.

På plats så visade det sig att det inte bara var barnen som behövde coachning utan ledare och klubbtränare var också hungriga efter skidkunskap, dom tankade av Hasse och undertecknad så fort dom fick chansen.

Första passet splittrade vi upp oss på var sina håll och tog en grupp var. Båda gjorde vi samma analys. Övergripande hade alla åkare mer eller mindre samma problem.

Statisk åkning med Innerhöften före i ingången på svängen, vilket leder till att åkarna blir sittande på innerskidan utan drag i åkningen.

Detta är i och för sig ingen ovanlig syn bland ungdomsåkare och klubbtränarna kände till problemet. Dom visste bara inte riktigt hur dom skulle få ordning på det hela.

Ovetandes om varandras förehavanden så tog både Hasse och Jag våra grupper åt sidan för lite friåkningsövningar.

Vi fick gå tillbaka till grunden

Berättade och visade hur man initierar en sväng med hög höft på ytterskidan. Vi pratade om vikten att ha rörelse genom svängen.

När föret är fostrande så betyder det just det. För att få fast grejerna och prestera riktig skidåkning behöver åkaren fostras in i rätt åkteknik.

Det är först när man får ordning på position och teknik som det går att öka farten. Ungarna greppade snabbt övningarna, smarta som dom är.

Synbar förändring i position och åkning kom redan på första dagens eftermiddag.

Vi gnuggade på och snurrade genom grupperna under helgen. Lördagens övningar slutade med teoripass för ett trettiotal klubbledare i konsten att svänga och skapa fart.

Både åkare och ledare visade upp skidglädje och stämningen var på topp hela helgen. Utöver Gävle så var där minst fem klubbar till på skidläger i anläggningen.

Så visst finns det hopp om en framtid inom svensk alpin skidåkning, även om det här tränargänget nu har gjort sitt sista pass tillsammans.

Stort tack till Gävle Alpina som bjöd in oss till sitt skidläger, det var glädjande att se så många entusiastiska barn, föräldrar och ledare

Vad tyckte ni om reportaget? Kommentera gärna nedan