Elbil till alperna, går det ens? Att resa långt med elbil kräver att man tänker om, och tänker annorlunda. Vågar koppla ur sladden. Det gjorde vi. Häng med på en skidodyssé i fyra delar.
___
Del ett: En vintersaga*
Efter två månader i Norge blev nöden efter Österrikiska duntäcken, Italiensk mat, Schweizisk perfektion och Franska ostar till slut för stor. Alperna pockade på.
Hur många har inte sträckkört till alperna? Otaliga, men hur många har tagit elbil till alperna? Med målet att avverka dryga 200 mil på kortast möjliga tid. Skippa färjorna och byta förare i farten. Tröttheten som slår till i Kasselbackarna, kaffe och Red Bull för att hålla sig vaken.
Ett snabbstopp på donken i Kirchheim
Se solen gå upp utanför Ulm. Alperna dyker upp som en siluett långt innan man är framme. Tugga mil på Autobahn, genom Europas tråkigaste land.
Det gäller att passera Danmark och Tyskland så fort det bara går
Ja den minnesbilden har alla skidåkare av rang bosatta i Skandinavien. Det där har vi redan klarat av, det lockar inte längre. Flyga? Verkar otänkbart. Men, tänk om resan är målet?
Går det att ta elbil till alperna? Det ville vi ta reda på
Med en idé om färdplan men utan större planering satte vi oss i den Audi Q4 e-tron som vi disponerade för tillfället. Packad med sju par skidor i takboxen. Dubbfria galoscher på bilen så klart, och registreringsbeviset. Annars kommer man inte ens in i Tyskland, det vet vi av erfarenhet.
Vi lämnade basen på Kvarstad Gård söder om Hafjell morgonen den 15:e februari. Skitrotter på turné. Två 55 plussare i elbil till alperna, vad kan gå fel?
___
Första delmålet var Göteborg 45 mil söder ut. Där väntade Stena Line och kvällsbåten till Kiel. Det där med att sträckköra till alperna är egentligen en dum ide även med bensinbil.
Man blir helt mosig, och första skiddagen blir alltid rätt dålig.
Kroppen stel och trött efter ett dygn i bil. Bättre ta en båt till kontinenten. Därför föll valet på Göteborg-Kiel, en sexton timmars lång kryssning. Man tappar tid absolut, men vaknar utvilad i Tyskland och har klarat av 70 mil sovandes på båten.
I själva verket är man “bara” 6 timmar bakom den som sträckkör genom Sverige och Danmark.
Stena Olssons Compagnie, eller ska vi ta elbil till alperna?
Efter drygt två timmar på E6:an var det dags att ladda både batterier och passagerare. Färddatorn visade på en DC laddare i Strömstad hamn. Där kunde vi passa på att ta årets första semla på det berömda fiket kaffedoppet. Västkusten, grå, kall och blåsig. Det skulle bil skönt att äntligen lämna norden.
*vintersaga, låt av Ted Ström, versionen med Monica Törnell rekommenderas av redaktören
___
Tyvärr var laddaren väldigt långsam, så vi drog vidare med sikte på en HCP-laddare vid Torps köpcentrum. Ett besök på Kicks var tydligen nödvändigt så det passade ju fint.
Strax innan tre kom vi fram till Göteborg, Båten skulle inte gå förrän kl 18 så vi hann med ett besök hos goda vänner som flyttat in i Karlatornet. Imponerande utsikt, ända till Danmark. Och därnere i hamnen, båten vi tänkte åka med lite senare.
I bilkön till incheckningen fick jag ett infall att slå på Stena Olssons Compagnie med Nationalteatern. Ett passande musikval tyckte jag, Maria var inte lika övertygad. Illavarslande låttext menade hon. Framme vid luckan, sträcker fram biljett och pass.
-Det här är ett gammalt pass
Konstaterade tjejen i luckan
-Javisst är det gammalt, men det går inte ut förrän i mitten av mars sa jag.
-ja 2024 sa hon
Det visade sig att jag glömt bort att vi befann oss i 2025 och att passet således gått ut. Gammal (senil?) som jag är så hade jag heller inte gjort något nytt ID-kort utan förlitade mig på pass och körkort.
-Det gäller inte som ID handling sa hon vänligt men bestämt.
Tjejen i luckan vägrade helt sonika att släppa på oss. Jag ska inte trötta ut er med detaljer** med mer än ett konstaterande: Det kan vara bra att ha koll på sitt pass.
**Stena Line betalade tillbaka hela summan på biljetten så ingen annan skada skedd än redaktörens ego
Det svänger fort i hockey (och skidor)
I ett desperat försök att snabbt få till ett provisoriskt pass styrde vi mot Landvetter där polisen enligt uppgift gör pass alla dagar i veckan. Kvart i fem ringde jag på dörren. Dödstyst. Lördagar stänger passpolisen klockan fyra. Öppnar igen klockan nio imorgon. Ska vi ta båten på söndag istället och börja med att missa ett helt dygn?
En snabb googling visar att polisen i Malmö också kan erbjuda pass på söndag morgon. Nya planer smids, övernattning i närheten av Malmö och bron till Danmark, så får det bli. I Varberg var det dags för nästa laddstopp.
Färddatorn visade till norra infarten. En massiv kö av Teslor väntade på att få ladda. Lördag kväll och det danska sportlovet var slut, halva Köpenhamn på väg hem från fjällen.
Elbil till alperna? Bra plan, verkligen
Som tur var visade färddatorn på en ledig Audi laddare vid deras bilhall några hundra meter bort. Vi pluggade in och passade på att boka in ett hotell i Helsingborg. Lagom långt bort för att hinna få i oss kvällsmat och sova lite innan polishuset i Malmö öppnade morgonen därpå.
Efter diverse irrfärder i jakt på en öppen passexpedition checkade vi in på Grand Hotell, 70 mil senare.
Helsingborg är en stad som vi skidåkare alltid hastar förbi (om du inte tillhör den kategorin skidåkare som faktiskt bor i Helsingborg). Synd, för stan är riktigt trevlig. Säkert värd ett eget besök för den som inte är ute efter skidåkning.
Grand låter flådigare än vad det är
Under Petter Stordalens försorg så har hotellet begåvats med titeln “Home” och hotellet är mer Home än Grand. Fantastisk trevlig personal. I hotellets garage gick det dessutom att ladda bilen vilket gjorde att vi var fulladdade nästa morgon. Läget mitt i staden var också förträffligt. Förmodligen så hade vi inte haft det bättre i händerna på Stena Olssons Compagnie.
Ett dygn på väg med elbil till alperna, äntligen utomlands igen
Vi var på plats i polishuset i Malmö en kvart innan passexpeditionen öppnade, men ändå tvåa i kön. En pappa som missat utgångsdatumet på dotterns pass.
Frun och det andra barnet satt redan på planet till Italien. Han och dottern hade fått köpa nya biljetter och därmed tömt sportlovskassan. Man är uppenbarligen inte ensam med att vara dum i huvudet, en klen tröst.
___
Fyrtiofem minuter senare hade jag äntligen ett fungerande pass i handen. Utvilade och sugna på att avverka lite tyska mil i vår elbil styrde vi ut över Öresund. Det blev bron i alla fall. Vilken väg man ska ta till kontinenten är alltid omdiskuterat. Vad är billigast? Vad är bäst? Vilken väg är kortast? Vad är snabbast?
Svaret på dom frågorna är lika många som alternativen. Har man bråttom så är broarna så klart snabbast. Men är det billigast? Visst kostar båtarna mer än broavgiften, men det kostar att köra bilen också.
Varje mil kostar, inte bara bränsle. Däckslitage och värdeminskning kostar också. För att brovägen ska vara snabbast krävs det att du äter i farten och struntar i övernattning. Annars kan du lika gärna ta en båt. På en båt kan du äta och vila samtidigt som du förflyttar dig. Bilen slits inte heller när den står still på bildäck.
Autobahn är egentligen helt meningslöst med elbil och takbox. Att köra 140 kilometer i timmen går, men då blir laddstoppen desto fler.
Vi tog sikte på Rödby och båten till Puttgarten. Trots att våra grundplaner med en minikryssning Göteborg-Kiel blivit ordentligt krossade av fadäsen med mitt pass, så passerade vi Hamburg endast sex timmar efter originalschemat.
Idén från början var att köra av båten i Kiel på morgonen utvilade. Köra fem timmar söderut och stå på skidor i Willingen på eftermiddagen. Det kunde vi nu glömma.
Istället siktade vi direkt på Winterberg. Vårt slutmål för dagen även i grundplanen. 11 timmar, 80 mil och tre laddstopp senare kom vi fram till vårt hotell.
Efter att ha kört genom södra Sverige, Danmark och ytterligare 55 mil genom norra Tyskland kunde vi konstatera att det här med elbil till alperna, det kommer nog att fungera fint trots allt.
Winterberg, Tysklands populäraste skidort
Winterberg ligger en dryg timme söder om Dortmund, i ett höglandsområde som kallas Sauerland. Både Winterberg och Willingen tillhör ett större skidområde, Wintersport-Arena Sauerland. Sju skidanläggningar och 66 liftar på ett liftkort.
I princip helt outforskat av nordbor. Skitrotters som vi är var vi bara tvungna att testa skidåkningen i området. Vi vaknade tidigt på morgonen och var först i backen. Tanken var att bränna av alla 16 stolliftar i Skidkarusell Winterberg under dagen.
Sauerland är inte alperna, det är inte heller Skandinaviska kalfjäll. Höglandet mitt i Tyskland har en helt egen karaktär med branta skogklädda kullar. Högsta toppen når 840 meter över havet.
Närmare en miljon besökare om året kan väl inte ha fel, det måste gå att åka skidor här, eller? Jodå, det går.
Fallhöjden och längden på backarna imponerar inte på en Årebo, men liftsystemet gör det. Antalet kopplingsbara stolliftar är många gånger fler än i Åre.
Skidsystemet är utspritt på sex kullar och dom flesta backarna är röda eller blåa, riktigt trevlig morgonåkning även om åken blir många och korta. Skidkarusell är helt rätt ord på denna upplevelse.
Orten imponerar även med sin helhet, en riktig vintersportdestination. Klicka på länken och läs mer om skidåkningen i Winterberg här.
Vid lunch var vi klara med skidåkningen. Eller, vi var egentligen inte helt klara men backarna blev så fulla med nybörjare att det blev meningslöst att fortsätta åka. Vi ville inte förstöra minnet av den fina morgonskidåkningen som vi nyss upplevt. Sugna på mer åkning packade vi in oss i bilen och tog åter sikte på Willingen, 3 mil norrut.
Willingen, största skidorten i Hessen
Gondol, två kopplingsbara stolliftar och sex släpliftar. Lika många rullband. En Fallhöjd på 280 meter. Willingen är inte bara störst i Hessen, skidåkningen som erbjuds är störst i Sauerland. Med samma liftkort som i Winterberg var det självklart att testa Willingen trots att vi missade det igår. Bara det faktumet att det fanns en gondol gjorde mig nyfiken.
___
Karaktären på området skiljer sig markant från Winterberg. Stora öppna ytor, här åker du på betesängar snarare än uthuggna backar i skogen. Tempot är lugnare samtidigt som det känns som att skidåkarna är bättre.
Även om Willingen är mest känt för att vara återkommande värd för världscupen i backhoppning så har det åkts utför här sedan femtiotalet, då den första släpliften sattes upp. Området består egentligen av flera olika små privata liftanläggningar som slagits ihop på senare år och det märks.
Området Ritzhagen och Sonnenhang som ligger längst norr ut i dalen formar en egen liten anläggning med en modern sex-stolslift och ett par släpliftar. Tyvärr korsas området av små byvägar så man är tvungen att ta av sig skidorna och promenera mellan en del av liftarna.
Den modernaste skidåkningen i Sauerland får man helt klart på Ettelsberg. En Toppmodern åtta-stolslift med kupa och värme i sätena matar huvudbacken som är riktigt bra. Backarna som löper utför Ettelsberg möter upp mot dom bästa svenska backarna söder om Härjedalen.
Ur skidåkningssynpunkt känns gondolen helt onödig, med tanke på fallhöjden så hade det varit effektivare med ytterligare en stollift. Men då Willingen är en året runt destination så förstår vi syftet. Dessutom verkar det plötsligt som att alla skidorter måste ha en gondol oavsett om den fyller ett syfte eller ej.
Merparten av nedfarterna är belysta och hela anläggningen ger känslan av att den är byggd för dagsbesök snarare än för veckogäster. Trots det så finns det gott om mysiga hotell och restauranger i byn som ligger någon kilometer bort från liftarna.
Tyskarna är världsbäst på ölhak och Sauerland spelar i elitserien som det verkar. På toppen av Ettelsberg finns Siggis Hütte, ett ställe där stämningen alltid verkar vara på topp. Här dricks det öl.
Men vi måste vidare, vi är bara i början av vår irrfärd med elbil till alperna. Två skidorter avverkade och det är redan slutet på dag tre.
Från Willingen till österrikiska gränsen är det 65 mil, rakaste vägen söderut. Nu var just rakaste vägen inte det som den här resan gick ut på, så vi bestämde oss för att åka österut, till en annan landsgräns…
Med elbil till alperna, irrfärden fortsätter. Teckna dig för vårt nyhetsbrev så missar du inget avsnitt.
Subscribe to our newsletter!
